PIONJÄRER I STÅLSMÄLTNING

De första framgångsrika experimenten i världen med stålsmältning i en ugn av det slag som senare kom att kallas martinugn utfördes 1864 i en vällugn som J F Lundin konstruerat. Denna ugn användes normalt till att värma smältstyckena från lancashirehärdarna för utsmide av stänger.

Johan Fredrik Lundin var bruksförvaltare i Munkfors 1856 – 1868 och betydde mycket för utvecklingen här. Sågverket i Munkfors var Uddeholms största och gav stora mängder av sågspån som man hade svårt att hitta någon användning för. Lundin konstruerade då en gasgenerator för sågspån. 

Eftersom sågspånen i regel var mycket fuktiga kunde generatorgasen innehålla kring 50 % vattenånga vilket påverkade värmevärdet negativt. Lundin löste problemet genom att placera en kondensor efter gasgeneratorn. Här kyldes gasen ned genom duschande vatten så att vattenångan i gasen kondenserade och halten sjönk till mindre än 5 %. Den sågspånseldade gasgeneratorn blev färdig 1859. Då fick Lundin också patent på sin uppfinning.

Den nu aktuella vällugnen eldades med gas från Lundins gasgenerator, som var den innovation som möjliggjorde att man uppnådde de höga temperatur som fordrades för att smälta stålet.

I ugnen förvärmdes bränngas och luft med avgaserna i en rekuperator (värmeåtervinnare) av Siemens typ, också den av Lundins konstruktion. Syftet med rekuperatorn var att ge bättre bränsleekonomi, men därigenom fick man också möjligheten att nå högre temperatur.

MARTINSTÅL

Det första stålet kom att smältas i en av Lundins vällugnar av en tillfällighet år 1864. I en ny ugn lyckades han 1867 smälta brännstål och framställa användbara göt. Arbetet fortsatte efter Lundins död och 1869 hade 130 ton tillverkats och den första exporten skett.

Processen visade sig bli mycket betydelsefull då den gav ett bra stål med en beskickning av tackjärn, stålskrot och kokfärskor från lancashirehärdarna, samtidigt som ett billigt bränsle kunde användas.

Genom martinprocessen fick man för första gången en praktisk väg för återanvändning av järn- och stålskrot.

Det martinverk som ännu är bevarat stod klart 1877, men lades definitivt ner 1941 efter att ha återintagits i drift under krigets inledningsår.

I skriften ”Det gamla bruksområdet vid Munkfors bruk” redovisar Anders W Mårtenson intervjuer 1956 med personer som arbetat på gamla bruksområdet, om deras arbete och levnadsförhållanden (Gamla Bruket Munkfors 2018). Några berättar om arbetet i martinverket:   

”Vi var två lag som arbetade i skift vid varje ugn. Kl 4 på söndagsafton började det ena laget. Vid ettiden på natten gick en, ur det lag som hade skiftet, och väckte karlarna i det pågående laget. Det lag, som tappat ur utslaget skulle rensa ugnen och göra den i ordning. Om järnet blev för vitt fick mer tackjärn läggas i och det drog ut på tiden. Då kunde båda lagen få sitta och vänta. Det lag som hade skiftet skulle göra färdigt det som var i arbete, sedan fick det dröja så länge det ville. Därför kan man inte tala om bestämda arbetstider.”
(Gjutare Emil Lundell, Mårtensson sid 10)

”Arbetet i Martinen var trevligt och intressant, men det var ansvarsfullt, ty smältaren stod för utslaget. I laget var förutom smältaren, två avsättare (”drängar”), en skänkkarl, en måttresare samt en kranförare.”
(Martinsmältare Gunnar Tranberg, Mårtensson sid 16)

Gasgeneratorn som försåg martinugnen med bränngas krävde mycket ved:

”På vintern kom varje dag hundratals gubbar med slädarna fullastade av ved och stubbar. Det låg därför alltid jättestora högar borta vid martinen. Ribbved, som kom ifrån sågen, användes i ofantliga kvantiteter för alstring av gas.
(Synare Edvard Edgren, Mårtensson sid 58)

BRÄNNSTÅL

Martin-stålverket (till höger) byggdes intill brännstålsverket 1877

Martinverksbyggnaden 1877 byggdes ihop med brännstålsverkets byggnad i söder. Brännstålsugnen som byggdes 1861 var en stor anläggning med två ugnsenheter på var sida om den sågspånseldade gasgeneratorn. Anläggningen hade 6 kistor för vardera 14 ton järn (totalt 84 ton). Mot slutet av 1800-talet kom denna anläggning att stå för huvuddelen av svensk brännstålsproduktion. Brännstålstillverkningen i Munkfors började 1818. Sista stålbränningen gjordes 1916 och det var också den sista som gjordes i Sverige. De smältmetallurgiska processerna, främst Martin- och Bessemer-processerna, hade tagit över ståltillverkningen.

Bland intervjuerna från 1956 ser vi spår av brännstålet:

”… och så fanns här brännstålsugnar, vilka var en egendomlig företeelse.”

”I Ettaverket utvalsades plattjärn med en bredd av 30 mm av prima smältjärn (Lancashire-järn). Dessa plattjärn kallades råskenor och de lades in i brännugnarna och fick ligga där 11-12 dygn och blevo efter denna procedur härdbart stål. Sedan valsades de ut i ½ tum och 5/8 tum och kastades i kallt vatten för härdning och blev slutligen avslagna i varierande storlekar, 4 – 12 tum. Dessa olika dimensioner packades i kaggar till en vikt 1 CWt, dvs 50,8 kg netto. På locket inbrändes ett märke, AEB. Detta brännstål exporterades till de exotiska länderna.” 

Båda dessa citat härrör från synare Edvard Edgren (Mårtensson sid 57)

Brännstålstillverkningen gick till så att det lågkolhaltiga stångjärnet packades ned i eldfasta tegelkistor med finkrossat björkkol som fuktats med saltvatten. Detta får sedan stå i en ugn vid omkring 900 ˚C varvid järnets kolhalt ökar från omkr 0.1 % till 0.9%.

Här får man alltså ett härdbart stål av stångjärnet utan att detta smälts. Med ugnens uppvärmning och svalning tar hela processen närmare en månad. I princip är detta ett urgammalt sätt att göra stål för exempelvis knivar (”redan de gamla egyptierna”).

KAGGSTÅL / BUNKSTÅL

Kaggstålet, eller bunkstålet, var länge en viktig exportvara för Munkfors och Sverige och den fann fjärran marknader. Det är den produkt som framför andra gjort svenskt stål välkänt över världen. Det var länge brännstål, på slutet martinstål, med en kolhalt av 0.75 – 0.80 %.

Det var smidd eller valsad, vanligen 5/8 tums fyrkantstång som var direkt härdad efter varmbearbetningen och därefter avslagen i 6 – 10 tums bitar. Stålet var förpackat i låga laggkärl av trä, vilket gav namnet.

Kaggstål har funnits som produkt sedan 1200-talet eller kanske ännu längre tillbaka. 1953 gjorde Munkfors sin sista leverans som gick till New Delhi i Indien. Kanske var det den allra sista kaggstålsleveransen, nu martinstål, från Sverige. Kaggstålet användes till smide av knivar, svärd, yxeggar och andra eggverktyg. 

ELEKTROSTÅL – RENNERFELTUGN 

Rennerfeltugnen 1927. Till vänster på bilden syns Gunnar Tranberg

Omkring 1920 revs den del av byggnaden som brännstålsugnen stått i och ersattes av en utbyggnad av martinverkshallen åt söder för att ge plats åt en ny elektrostålugn, en Rennerfeltugn för 5 tons insats. Rennerfeltugnen var en ljusbågsugn med tre elektroder, två horisontella genom ugnsväggen och en vertikal genom valvet. Den kom aldrig i full produktion i Munkfors utan flyttades till Hagfors 1927 eftersom förvaltar Jansson i Munkfors ansåg att driftskostnaden var för hög för skrotsmältning. 

SMÅRUMMEN I SYDOST

Det var i samband med tillbyggnaden och moderniseringen för den elektriska Rennerfeltugnen omkring 1920 som smårummen längs väggen i sydost kom till; personalmatrum, laboratorium/provrum och förmanskontor. Dessa rum, i synnerhet förmanskontoret, har varit i mycket dåligt skick med uppruttet golvbjälklag och angrepp av hussvamp. Rustbädden under provsmedjans hammare var också helt upprutten. Därför har de flesta varit stängda. Efter renovering med bland annat en tidsenlig elinstallation står nu dessa rum öppna för ny användning. Rummen inreds nu för att dels markera den ursprungliga användningen och dels för att bli ändamålsenliga för att samla mindre grupper som får arbeta med olika uppgifter i samband med gruppbesök, skolbesök, studiecirklar eller företagsevent.

GJUTERIET

Gjuteriet låg i en nu riven tillbyggnad på västra sidan av martinverket. I martinverket finns porten till gjuteriet kvar i höjd med skorstenen. Här finns också början kvar av den telferbana som ledde in i gjuteriet och där gjutskänken med det smälta stålet kunde föras över från martinugnen till gjuteriet. I gjuteriet hade man också några mindre smältugnar som även användes för andra metaller än järn.

Gjutare Emil Lundell berättar om sitt arbete på gjuteriet: (Mårtensson, sid 9)

”…Jag kom till gjuteriet därför att min broder arbetade där, och han hjälpte mig tillrätta och undervisade mig i gjutarens olika sysslor. Men annars var det vanligt, att sonen kom till den plats, där fadern arbetade.

Vi göt mest saker som skulle användas på bruket. Det fanns över 8000 modeller. Vi gjorde t.ex. detaljer som skulle vara på vagnarna vid sågen, och klensmidesstäd gjorde vi många av. 1000 och åter 1000 leder, som skulle styra valsarna i valsverken, göt vi. Det var stor åtgång på dem, då de ej fick vara för hårda. De slets därför fort upp. Vi göt valsar till götverket. De vägde ända upp till 5 ton.

På den tiden fanns inga yrkesskolor, så man fick ut och lära sig lite själv på olika platser. Jag begav mig iväg till Degerfors och stannade där i två år. Jag fick arbeta i gjuteriet, i vilket 25 man var anställda. Man höll på med att bygga ett nytt plåtverk, och vi gjorde bl.a. ett svänghjul till detta. Hjulet bestod av tre ringar. Varje ring vägde 15 ton och hela svänghjulet vägde bortåt 60 ton.”

RIVNINGARNA PÅ GAMLA BRUKSOMRÅDET

1956

I början av 1950-talet, när all stålsmältning och varmbearbetning upphört i Munkfors och kallvalsningen var väl etablerad i nya, ändamålsenliga fabrikslokaler på Gärdet och tråddrageriet flyttat in efter kallvalsningen på Laxholmen, stod ett antal otidsenliga fabrikslokaler kvar på gamla bruksområdet.  Husen kom att stå kvar som de stod eftersom produktionen efter hand flyttats till andra delar av samhället då produktionen ställt nya krav. Munkfors var ett av många järnverk som genomgick samma förändring och det var jämförbara anläggningar som var tagna ur produktion och stod inför rivningsbeslut. I Munkfors fanns en unik anläggning bevarad och det var martinverket, dels för att den var bevarad precis som när den lades ner 1941, dels för Munkfors pionjärroll i samband med utveckling av processen. Med beslutet att martinverket skulle bevaras hade man en lokal att ställa in föremål i, som också borde bevaras, medan resten fick skatta åt förgängelsen.

Sålunda ställde man in två lancashirehärdar med delar av tillhörande Lagervalls hjälpbrytare i den södra delen av stålverkshallen, liksom diverse valsverkskomponenter. Här märks ett av stol-paren från ”ettaverket” arrangerat för valsning av sömplåt (råvara till hästskosöm) och ett universal-stolpar från ”fyraverket” från 1880-taler med både vertikala och horisontella valsar som gjorde att man kunde valsa platt och fyrkant i olika dimensioner utan att byta valsar. Alla valsarna var drivna. 

Tidigare utgivet

Föreningen Gamla Bruket i Munkfors ger ut skrifter som berör olika sidor av livet i Munkfors; det som varit och det som är. 

• A Ajaxson: 1954 – Om ett märkvärdigt år i Munkfors-Ransäter (2019)
• A Ajaxson: Samrealskolan i Munkfors 1926-1971 (2017)
• K G Asplund: En skimrande värld av intryck (2009)
• K G Asplund: Mitt i Värmland – mitt i världen (2010)
• B Jansson, B Kylberg: MUNKFORS – Ett järnbruk genom 350 år (3:e uppl 2020)
• H Frödén: Slipning och polering av stålband (2011)
• S Gustavsson: Med svenskt stål i bagaget (2008)
• B Kylberg, ed.: Berättelser ur våra minnen, Munkfors 2012(2013) / Ransäter

  2013(2014) / Munkf 2014(2015) / Rans 2015(2016) / Munkfors 2016(2017)

• B Kylberg: Erik Johan Ljungberg – 25-årig bruksförvaltare på Munkfors 1868 (2008)
• B och A Lundell: Bruksmusiken i Munkfors (1995/2017)
• A W Mårtensson: Det gamla bruksområdet vid Munkfors bruk
                  Intervjuer gjorda 1956 (2018) 
• A Nisser, R Sundberg, B Kylberg: Brukshistoria (2009)
• Lars O Nordin: Pytt från penna. En poetisk kulinarisk måltid (2010)
• O och M Olsson red: Ranådalen (2010)
• O Olsson: Ångaren Bylgia (2015)
• R Palm, R Sundberg: Brukshistoria i bilder (2009)
• W Persson: Ur Willys tankar (2009)
• B Peterson: Värmländska ord och uttryck gångbara i Hagalund med omnejd (2009)
• M Rahmberg: Munkfors 1908–1960 (2011)
• R Sundberg et al: Porträtt från Munkfors Bruk (2013)
• R Sundberg, R Palm: Presentation av gamla bruksområdet i Munkfors (2009) 

               Även på engelska, tyska och holländska.

• R Sundberg, B Kylberg: Gamla Bruket i Munkfors – en 300-årig historia (2009)  

               Även på engelska och tyska

• R de Vries: Makt och kontroll; patriarkalismen vid Munkfors Bruk mellan 1884 och
                1930 (1999/2017)

Skrifterna finns, tillsammans med många andra, att köpa på Gamla Brukets Museum, Bruksgatan 47, 684 31 Munkfors och kan beställas per post eller via E-post: gamlabruket@gmail.com

Skrivet av Bengt Kylberg